Sanningen
Det finns en oändlig mängd av sanningar. Frågan är om någon av dessa är sanna? Och om det är viktigt att något är sant? Eller om det enda viktiga är vad jag bestämt mig för är sant för mig?
Har mött så många genom åren som bestämt sig för sanningar som inte varit goda för dem själva eller för andra. Sanningar som blivit till onödigt höga stötestenar i relationer och på arbetsplatser. Ibland har jag säkert haft sådana stenar i vägen för andra människor jag med. Men med åren har mina stötestenar blivit lägre och lägre. Varje gång tänker jag ”Är detta värt att ta en strid för?” Och väldigt sällan är något värt att slåss för.
De gånger jag tycker saker är värda att slåss för, så handlar det alltid om alla människors lika värde, om rättvisa och om omsorgen om den utsatte. Men sanningen är sällan värd att slåss för, eftersom en sanning bara är sann pga att någon bestämmer sig för att den är sann. Men som man kommit fram till inom rättsväsendet så är nästan inget vittnesbörd sant. För vittnet påverkas av hur frågan ställs, hur länge sedan incidenten inträffade, hur trött hen var vid tillfället eller vid förhöret. Vad vänner har sagt, när man berättat om händelsen osv. Och ganska snart har man inte riktig koll på hur gärningsmannen såg ut. Glasögon? Hårlängd? Hårfärg? Klädstil? Nationalitet?
När vi tar in att det är så, blir tillvaron svårare, eller lite enklare, man ´vet plötsligt att alla sanningar har fler sidor, som alla kan vara mer eller mindre sanna.
Om någon frågar mig hur jag mår så beror mitt svar på, vad jag orkar eller har lust att svara just då, till viss del även vilken relation jag har till den som frågar. Och det betyder inte att jag ljuger för vissa och talar sanning för vissa. Det betyder i stället att jag väljer vad jag vill dela med mig av, till vem, vid vilket tillfälle. Och det beror även på dagsformen. Men den dagsformen kanske bara pågår just den dagen, för jag kan just den dagen ha orkat göra något, jag sällan orkar, men dagen efter, får jag betala priset för min aktivitet genom feber, värk i leder och sjuk trötthet. Så vad är ett sant svar på frågan hur jag mår?
Det klassiska är väl att ett plus ett alltid är två. Och räknar vi gråstenar, så blir oftast en gråsten, plus en gråsten, två gråstenar. Enkelt.
Man kan ju även tänka att en kopp vatten plus en kopp vatten alltid blir två koppar vatten. Men om man har två koppar på 1 dl vatten, som man lägger ihop och häller i en kopp på 2 dl vatten, så blir en kopp vatten, plus en kopp vatten, i stället blir en kopp vatten= Sant!
Sanning är helt enkelt ett spännande begrepp. Kanske är även sanningen ett begrepp vi behöver förhålla oss något öppnare till, än att det som är sant alltid är sant. Och jag vet att detta blir svårt för en matematiker. Men tror det blir enklare för en fysiker, eller en biolog, definitivt för en teolog.
När man kommer till tro och teologi har människor genom den kristna historien och även den muslimska, den hinduiska osv, tagit patent på sanningen. Varje gång har det gått på tok. Patent på hur man ska tolka olika heliga skrifter. Detta har bland annat legitimerat krig, häxbränning, kvinnans underordnande, homosexualitetens fördömande, heliga kors rätt att existera utan omsorg osv. Intressanta här blir hur mycket rädslan avgör ens sanningar, rädsla för Gud? För andra människor? För att göra fel? För det annorlunda? Eller något helt annat, det är som styr ens sanningar. Men även hur mycket det handlar om ens längtan efter makt och ekonomisk vinning?
Det tragiska blir att man glömt det väsentliga i näst intill samtliga religioner och mången politisk arena, nämligen ”Älska din nästa som dig själv”. På kärlekens altare, har man genom tiderna och än i dag, offrat det annorlunda för makt och rikedom.
Idag har även ”sanningen” spelats ut av ”lögnen” som sanning.
Kanske har det alltid skett genom världshistorien. Men jag kan inte minnas att jag upplevt det lika mycket tidigare i mitt liv, som jag gjort sedan flera av västerlandets ledare övertagit rysk strategi i sitt ledarskap. Där ”Använd lögnen när det passar dig, för att nå det du vill” är en i mina öron ny sanning, på världsarenorna.
Jag har börjat längta efter gedigna, rotade, kloka, visa ledare, både politiskt och religiöst. Sådan som försöker vara sanna sina ideal. Inte slå sig i följe med bedragare för att få mer och mer makt eller inflytande. Utan står upp för det som är i enlighet med ”Älska din nästa som dig själv”
