Ord

När man känner att alla ord redan är sagda?

Att det inte är något som ändrat på sig, trots alla ord…

Jag är väldigt less på ord. Har hört dem alla så många gånger. Under 29 år i kyrkan har jag lyssnat på alla ”tankar”, ”Idéer”, ”övertygelser” så många gånger, med någon form av cykel, på ett visst antal år, så jag har som tappat orken för ord. Suttit på så många sammanträden, medarbetar samlingar, församlingsråd, lyssnat på så många nyhetssändningar där samma ord har upprepats, samma ord som jag hörde för 29 år sedan…som jag hört hela mitt 58 åriga liv.

Och jag funderar hur länge vi ska säga alla dessa ord…

Om vi inte ska kunna skaka på oss orden, låta dem rinna av oss och i stället börja ställa frågorna…

Vad är det kyrkan behöver göra just nu? Vilka verksamheter behöver vi göra oss av med för att de inte bär frukt, vilka gudstjänst former berör inte längre, vilka predikningar når aldrig fram till dem som eventuellt lyssnar? Vad är det unga män behöver få hjälp med att finna svar på för frågor? Vad är det gamla människor behöver för relationer med livet? Och vilka frågor är det som dagens människa vill få svar på?

Jag känner präster som alltjämt tror att människor ställer de frågor de gjorde för 100 år sedan. Kanske har de rätt. Jag känner präster som inte längre berättar om Kristus, för de förefaller tro att ingen vill höra budskapen. Kanske har de rätt. Jag känner präster som i alla lägen försöker göra evangelierna till liv, rakt in i dagens människors liv. Kanske har de rätt.

Idag satt jag i ett för mig historiskt rum, i samspråk med en präst och en kyrkomusiker och vi pratade om kyrkan, kyrkan som vi mindes henne för 30 år sedan och kyrkan som vi ser den idag. Vi enades om att vi känner att kyrkan gått vilse. Att det finns för mycket jag i stället för vi. Att det finns för mycket makthunger, i stället för omsorg. Kanske hade vi fel… Kanske hade vi rätt...

Jag landade efter vårt samtal i en känsla och tanke som gjorde mig ledsen. Kyrkan, samhället och världen behöver fina vägen som för människor till en livs tillit. Inte med nödvändighet till en bekännelse av trosbekännelser, utan till en innerlig relation med den livskraften som är alltings sammanfogande länk. Den Gud som finns i allt levande och även får oss alla att vara ett. Den Gud som vill oss väl, som förlåter, som ger nya chanser, som önskar att sår blir helade, konflikter blir lösta, krig får ett slut, utan att de som blivit angripna ska betala för allt.

Vi har alla fått ett uppdrag att möta andra med omsorg och kärlek. Det är varje varelses uppdrag. Jag har sett hur hästarna förstått det. Jag har sett hur hundarna förstått det. Jag har sett hur fåglarna förstått det. Men tyvärr ser jag många gånger hur människor inte förstått det. Hur hungern efter pengar och makt blivit viktigare än att möta människor med kärlek och omsorg.

Men idag var jag på en 60-årsfest där jag mötte så många härliga människor, en del jag känner sedan tidigare, andra jag mötte för första gången.

Människor som mötte varandra med ett öppet, intresserat sinne, som såg på varandra underifrån, inte ovanifrån.

Människor som nyfiket ställde frågor, inte bara berättade om sig själva. Människor jag kände att jag tyckte om varenda en.

Jag tror att det viktigaste som människa är att kliva av eventuella höga hästar och möta andra från marken. Fast rotad i jorden. Med en tro på livet, hoppet och kärleken. Vi kan så lätt skada varandra när vi inte är varsamma, låt oss i stället lyfta varandra.